en gång för alla
Om man aldrig ber om något kan man inte förvänta sig att få det heller?
Det är liksom som att smärtan finns kvar men den känns inte längre,
Och jag vet inte om det är för att jag är så pass van över att alltid ha den där eller om jag helt enkelt börjar lära mig hur livet fungerar.
Jag vill bara skriva tills någon stoppar mig, och jag vill göra det fint. jag har så mycket inom mig som jag vill skrika, kasta ut. Men jag kan inte. Det är jobbigt. Det finns så mycket man vill, men så lite man törs, alla dessa tankar som snurrar runt dag in och dag ut, vad ska man göra med dem liksom? Låta de gno där uppe i hjärnan, eller få ut allt? Jag kan inte, jag vill så himla mycket. så himla mycket man vill och jag har nu äntligen börjat tagit tag i "allt det här jag vill" och det känns förjävla bra.
Ingenting kommer att vara lätt MEN det kommer vara värt allting, allting, all ork och kämparglöd som jag ska lägga på mig själv. Inte för att vara egoistisk utan för att jag förtjänar det.
Mitt liv har vart ett rent helvete till och från, men här är jag? Levande.
Och det är för att jag är en jävla kämpare, en riktig jävla krigare som klarar allt,
som orkar och kan slåss och vinna, jag har vunnit över så himla mycket genom åren,
all skit, smärta, svek, rubb och stubb!
Och jag förtjänar att må bra. Det gör jag verkligen.
Allt har inte vart skit, det har funnits dom dagarna då solen har lyst starkare än vissa andra dagar och det är de dagarna som gjort att jag fortfarande finns här. Och nu är det dags för solen att lysa starkare än någonsin.
Att lysa åt, till och på mig.
Ska man skriva något vackert?
Så är det att skriva att man själv kan, att man faktiskt kan besegra all smärta, sorg och svek.
Jag kan inte räkna alla gånger jag gråtit pga sorg, oro men även lycka och alla känslor där emellan, det kan jag faktiskt inte göra.
Men allt det här har fått mig till den sanna krigare jag är.
Jag har lyckats tagit mig från botten till topp, och tänker även lyckas denna gång! Det är det jag kan säga.
Jag är för stark för att låtas dras ner dit jag inte vill hamna igen. Och det tänker jag inte låta mig själv tillåta heller.
Jag har för mycket att bry mig om och för många som bryr sig om mig, ingen förtjänar att se mig så igen.
Jag ska lyckas och besegra, en gång för alla.
Kommentarer
Trackback
