jag vet inte vart jag har dig längre, men jag får väl leva med det

smärtan kryper närmare inpå, ångesten, allt..
det gör så fruktansvärt ont.
jag säger ingenting för jag vet att du inget kan höra.
jag gör ifrån mig ett skrik,
och där är det,det ständiga mörkret
.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0